Semestertajm

Bara några timmar kvar till mitt livs första riktiga betalda semester.

Svindlande.

Tidningsdöden

Nu ska jag för första gången skriva om något annat än den här bloggen. Kul va?

Jag ska skriva om tidningsdöden. I mediebranschen har det på senare tid tjatats om hur många tidningar som läggs ned, och att ännu fler kommer att gå samma öde till mötes. Då brukar man oftast prata om kommersiella titlar som funnits i tidningshyllorna. Men tidningsdöden är faktiskt betydligt större än så.

Ser man till alla typer av periodiska tryckta tidskrifter har ungefär en titel i veckan lagts ned det senaste året. Det märks inte så mycket, eftersom väldigt många är typ kundtidningar, föreningsblad, små kommuntidningar och liknande, ofta väldigt nischade. Redaktörer och skribenter påverkas inte i jättestor skala eftersom det oftast är (halv-)amatörer som gör de minsta tidningarna. Inte heller tryckeribranschen märker mycket av detta eftersom det är så små volymer.

Men ändå. Detta att myndigheter, företag och organisationer i allt större utsträckning skippar att ge ut information på papper är hur stort som helst.

Så nu vet ni.

Hittad

Jag vet nu att bloggen är hittad av åtminstone en person, men hon hittade den först efter att jag talat om för henne att den finns.

Samma person uppmärksammade mig på det konstiga i metodologin för detta experiment. Och visst, jag visar inget. Hade jag verkligen låtit bli att tala om för någon att bloggen fanns så kanske jag kunde visat något. Typ att det inte är så många som ser det du skriver på internet, trots allt. Det är bara när man kämpar för att spamma andra med sina statusuppdateringar som någon överhuvudtaget uppmärksammar att man skrivit något.

På så vis är det rätt skönt att inte försöka göra något av den här bloggen. Jag slipper bete mig som ett troll.

Om några dagar ska jag prova att blogga från en mobil. Det kanske är helt annorlunda.

När ska jag börja blogga?

Senast igår fick jag frågan av min sambo. Vad ska jag skriva om då? undrade jag. Det visste hon inte, men hon tyckte jag skulle passa i bloggvärlden. Hmpf. Att en person skulle passa i bloggvärlden är knappast en komplimang. Dessutom stortrivs jag i mikrobloggvärlden.

Jag kom på att jag kanske inte varit tillräckligt tydlig med varför jag gör detta. Jag gör detta för att se hur länge jag kan ha en blogg och prata om den på Google+ utan att någon märker något. Den här bloggen blir på så vis ett avskräckande exempel för alla som vill blogga i exempelvis marknadsföringssyfte, men som inte har någon strategi för att nå ut med bloggen.

Att jag bloggar på svenska och skriver totalt ointressanta saker är medvetet, inte av en händelse. Jag kommer till en början inte att ta upp något annat ämne än själva denna blogg. På så vis kan ingen tänkas vilja läsa den av intresse för något annat än experimentet. Det är också högst osannolikt att den skulle dyka upp i någon sökning, då jag inte använder etiketter eller liknande.

Idag kom jag till nån Google+-sida jag inte sett förut. Jag fattar ingenting.

Kom ihåg att ge dig tillkänna om du hittat hit, men säg det inte till någon annan.

Råkade nästan förstöra allt!

Jag kunde inte hålla mig! Jag råkade säga till min sambo att jag hade en hemlis.

Jag hoppas och tror att hon slutat tänka på det nu. Puh.

Förr eller senare skaffar jag nog Blogger till mobilen, då blir det roligare att smygblogga.

Om du läser det här - säg det inte till nån.

Hur det funkar

Jag tänker blogga i smyg. Jag undrar hur länge det dröjer innan någon märker att jag bloggar. Jag undrar hur länge det dröjer innan någon jag känner märker att jag bloggar.

Uppdatering: Jag tänker posta det på Google+ varje gång jag bloggar. Jag har bara en vän på Google+ så det är typ som att inte säga det till någon alls.